Att förundras över matematiken

DSC_0506

Under min utbildning till förskollärare har jag återerövrat min nyfikenhet för matematik. Den nyfikenhet som räknetalstenciler och prov lyckades ta ifrån mig redan i årskurs två i lågstadiet har nu återkommit. Denna nyfikenhet vårdar jag ömt och välkomnar därför varmt lekfulla hjälpmedel att använda i förskolan. Här är ett fint exempel:  http://www.ur.se/matte/gorbarn.html , där man får välja en mamma och en pappa av olika geometriska former och skapa en ny form. Fast  kan ju lägga till att det inte hade skadat med lite normkritik i just familjebilden. Jag är väldigt glad över denna återfödda nyfikenhet för matematik, eftersom matematik är något som barnen i förskolan ständigt undersöker och också behöver utmanas och stimuleras i, i enlighet med läroplanen (Lpfö 1998 reviderad 2010). Där beskrivs förskollärarens ansvar så här:  ”förskollärare skall ansvara för att arbetet i barngruppen skall genomföras så att barnen stimuleras och utmanas i sin matematiska utveckling”.

Solem och Reikerås (2004, s. 49) skriver ”Det är en utmaning för oss pedagoger att ta vara på den förmågan att förundras och tänka logiskt som barn besitter”. Jag tänker att det svåra inte enbart får vara att lära barn multiplicera, addera och subtrahera. Utmaningen ligger också i  just det att stimulera barnen att argumentera och dra slutsatser kring sina egna och andras tankar. Just ”förklaring och argumentation” är en av Bishops (1991, se Solem & Reikerås 2004) fundamentala matematikaktiviteter, som hjälper barn att förstå sin omvärld och göra sig förstådda. Om någon hade förklarat för mig att matematik kan handla om att argumentera, och inte bara sagt ”det här kan du ha nytta av sedan” hade min nyfikenhet för matematik kanske aldrig behövt sättas i vänteläge. Jag ser det som en viktig utmaning att synliggöra matematiken i vardagen för barnen på förskolan, och bemöta barnens eget mattematiserande med förundran och utmaningar istället för pekpinnar och bedömning. Här är ett exempel på hur vävning undersöks mellan pinnarna på stolsryggen. Begrepp som över och under, undersöks i vardagen.

Persson* tar upp det faktum att det i förskolan blir allt vanligare med diagnostiska test för att kartlägga enskilda barns matematikkunskaper. Persson poängterar också att när man börjar göra sådana tester på förskolor, i stället för att dokumentera barnens eget mattematiserande i vardagen, skadas samspelsklimatet mellan barn och pedagog. Processen kommer i skymundan för resultatet på provet, och jag menar att meningsfullheten i matematiken då kan förtunnas. Solem och Reikerås (2004, s. 10)beskriver att ”matematik utvecklas och uttrycks genom att man pendlar mellan handling och tänkande”. För mig tydliggör detta citat matematikens kärna i förskolan: gör matematik och prata om varför du gör det, men inte för någon bedömnings skull utan för förundringens!

Fotnot

*Persson, Elisabeth Matematikseminarium Campus Varberg maj 2015

Referenser
Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442 (13-05-15)

Solem, Ida Heiberg & Reikerås, Elin Kirsti Lie (2004). Det matematiska barnet. 1. uppl. Stockholm: Natur och kultur

Sveriges Utbildningsradio AB 2015 Tillgänglig: http://www.ur.se/matte/gorbarn.html

Portfoliomål:

”kursens samtliga ämnesområden, VFU och studiebesök ska synliggöras/dokumenteras och kopplas till några av kursplanens mål samt kurslitteratur/relevant forskning och aktuell läroplan, Lpfö98 (rev.2010) och/eller LGR11.

”Med stöd av kurslitteratur/relevant forskning visa förmåga att analysera, kritiskt reflektera och problematisera minst tre av kursens ämnesområden i förhållande till pedagogisk verksamhet i förskola/förskoleklass.

Kursmål:

”Förhålla sig kritisk till olika teorier och metoder för språkliga och matematiska lärprocesser”

 

 

Publicerat i Matematik | Märkt , , , | 1 kommentar

Kulturella rum för barn

I förskolans läroplan står det att ”Förskollärare skall ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker” (Lpfö 98 reviderad 2010). Jag tänker att museum är en stor resurs för att stimulera barns lärande. Här finns möjlighet att samtala kring naturvetenskap, livsfrågor, teknik, historia med mera på ett roligt sätt. I det här blogginlägget vill jag fokusera på  barns möjligheter till delaktighet i det kulturella rum som ett museum utgör.

Jag har erfarenheter av att barn på museum ofta ses som stökiga, men Körling (2012) sätter fingret på vad jag tycker museivärlden måste bli ännu bättre på att lyfta fram vad det gäller barn och deras sätt att lära. ”Vi måste ta oss bort från det ständiga sökandet efter elevens motstånd, uppförande och ovilja för att i stället förvalta läroplanens ord om generositet, tolerans och varje elevs rätt att lära”. (Körling 2012, s. 71). Det är spännande att gå på museum och fundera kring det här citatet. Om jag som pedagog utgår från barnens rätt att lära genom ett tolerant och generöst förhållningssätt så blir museibesökets syfte inte bestämt på förhand, utan skapas under besökets stund, eftersom pedagogen då måste vara vaken på elevernas signaler och använda dem för att fånga lärandet. Genom att ställa problematiserande frågor, som hjälper barnen att sätta ord på sina egna reflektioner kring föremålen och objekten de möter på museet, skapas en dialog där språket kan utvecklas, genom samspel. Detta är något jag även skrivit om i tidigare inlägg på den här bloggen, men som tycks ständigt aktuellt att komma tillbaka till. Jag tänker att på Göteborgs stadsmuseum blir det tydligt hur deras basutställning om Göteborg genom tiderna, för barnen som jag har med mig vid besöket, bara är en ”transportsträcka” tills de kommer till den utställning som är byggd för barnen. Där får de bland annat bygga med klossar, som relaterar till stadsbygge och åka spårvagn med en projicerad film från ett historiskt Göteborg rullande på väggen.  Med hjälp av bilder från andra delar av museet som sitter på väggen kan en samspelande pedagog tillsammans med barnen fundera kring om det finns något sammanhang mellan dem och spårvagnen som man kan leka i. Samtidigt funderar jag på om det är kopplingen mellan ”barnutställningen” och de övriga utställningarna som är den viktigaste poängen med rummet för barnen?

På Högskolan Borås hemsida http://www.hb.se/Om-hogskolan/Aktuellt/Nyhetsarkiv/2015/maj/Ny-modell-for-barns-delaktighet-i-kulturverksamheter/ kan man ta del av information om en ny forskning om barns delaktighet i kulturella verksamheter. Där beskrivs att det är viktigt att barnen själva skall kunna gå in i rummet, att de skäll känna sig trygga där samt att de skall kunna synas och höras där och att det skall finnas utrymme för deras närstående. I rapporten som heter ”Rum för de yngsta” beskrivs också en modell där man lägger fokus på tre olika delar. Del ett lägger fokus på att barnet är en individ redan från det att barnet föds. Vilket i sin tur poängterar att barnet är aktivt och kommunicerande. Del två poängterar att barnet är en medborgare som har rätt till kultur. Del tre fokuserar genomförandet där ledord är  delaktighet, inspiration och utmaning.

Utifrån ovanstående forskning om kulturella rum för barn, känns involveringen, det vill säga kopplingen mellan barnens rum och det övriga museet viktigt, lika viktigt som att barnens rum är utformat för att barnen skall kunna synas, höras, och känna sig trygga där.  Jag drar då en koppling till Universeum, som inte har utformat ett barnens rum på sitt center, utan snarare fokuserar på att bygga hela centret efter både barn och vuxnas perspektiv. Skulle det vara möjligt integrera dessa båda perspektiv än mer i museivärden? Vad skulle hända då?

Jag måste ändå påpeka att stadsmuseet hade bra pallar, så att barnen kunde bli mer delaktiga i de andra utställningarna. Jag la också märke till att det faktum att föremålen var inglasade skapade en känsla av trygghet hos mig som vuxen med sällskap av små barn.  En trygghet som säkerligen också smittade av sig på barnen. Genom att jag visste att barnen inte kunde råka ta sönder något, slapp jag bevakade dem ständigt, utan kunde istället fokusera på att vara medupptäckare i utställningen.

stadsmuseet 2

stadsmuseet

I länken i raden under kan man se hur barn och vuxna samlas för att studera fiskarna på universum  http://www.365.tangaberg2.se/326-under-ytan/326-under-ytan-27-av-365/ . Höjden passar för både barn och vuxna, och objektet (fiskarna) är fascinerande för alla åldrar. Vilket jag upplevt att Nackehällaskölden på Hallands kulturhistoriska museum också är. http://www.museumhalland.se/utstallning/halland-genom-tiderna/, tyvärr har kulturhistoriska museum inte riktigt samma status som universeums siencecenter har. Det är synd, för föremål som Nackahälleskölden med dess fågelornament och symbolik, kan generera spännande samtal. På Hallands kulturhistoriska museum finns det luckor som barnen kan öppna, och på så vis få en inblick i Hallands historiska utveckling. Jag funderar på vad som skulle hända om dessa luckor var mer riktade till både barn och vuxna. Kanske skulle detta kunna vara ett sätt att  göra barnen och vuxnas perspektiv än mer integrerade på museum.

Jag tänker också på vikten av barnen får lov att uttrycka sig på museum, det vill säga att barnen känner sig trygga att synas och höras. Kanske är det så att det fortfarande i vår tid finns en bild av att på museum skall man vara tyst och iaktta, men i takt med att samhället förändras bör också museum utveckla strategier för att bemöta barns kommunicerande med vuxna.

Portfoliomål:

”Kursens samtliga ämnesområden, VFU och studiebesök ska synliggöras/dokumenteras och kopplas till några av kursplanens mål samt kurslitteratur/relevant forskning och aktuell läroplan, Lpfö 98 (rev.2010) och /eller Lgr11.”

besökta museum: Göteborgs stadsmuseum, Universeum, Halland kulturhistoriska museum

kursmål:

”kritiskt granska och analysera olika vetenskapliga texter med relevans för kursens innehåll och för den kommande yrkesrollen”

Referenser:

Hallands Kulturhistoriska museum 2015 Tillgänglig: http://www.museumhalland.se/utstallning/halland-genom-tiderna/ (2015-05-22)

Högskolan i Borås 2015 Tillgänglig: http://www.hb.se/Om-hogskolan/Aktuellt/Nyhetsarkiv/2015/maj/Ny-modell-for-barns-delaktighet-i-kulturverksamheter/ (2015-05-22)

Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=244 (2015-05-22)

Publicerat i Studiebesök | Märkt , , | Lämna en kommentar

Några barns möte med dokumentationen

 

dokumentationsvägg

Som komplement till den dokumentation över mitt didaktiska material som jag placerat på förskolans dokumentationsvägg, som man kan se på bilden här ovan, ville jag låta barnen möta bilderna på ett mer fysiskt sätt, för att återuppleva händelserna. Här nedan har jag i ett paper beskrivit mina tankar kring utvärderingen.

Jag la ut bilderna på golvet och lät barnen klistra fast bilderna på två stora A3 papper. Det var spännande att se vilka bilder som barnen drogs till. När jag gjorde den här avslutande och utvärderande aktiviteten tillsammans med barnen blev det tydligt vilka styrkor och svagheter som mitt didaktiska material har haft. Styrkorna var att de barn som ville deltog i aktiviteten och skapade på så vis mening med materialet utifrån sina egna intressen. Ett barn som var tre år mötte materialet genom sitt intresse för att lära sig klippa och klistra, ett finmotoriskt lärande i sig. Ett annat barn mötte materialet genom att fundera kring de händelser han varit med och skapat på bilderna. Han upptäckte en bild på spindelnätsväven och sa ”Titta, där är spindelnätet! Först gjorde man en knut, sen gjorde man jättemycket och sen fick vi lite hjälp”. Jag tolkar det som att för honom tycktes själva görandet varit centralt. Att få lov att göra jättemycket, utan att någon störde. Detta är enligt mig i sin tur erfarenheter kring barnets eget kulturskapande, något som jag nämner som ett mål under den planerande fasen under arbetet med vävning som didaktiskt material.” (Ivarsson 2015)

Här vill jag problematisera min egen text genom att ifrågasätta vad som gör ett ”görande” till kulturskapande? Är det att göra något ”jättemycket” som är ett kulturskapande? Nej det kan det omöjligt vara. Jag menar snarare att kulturskapande innebär skapande av kultur. Och för mig har barnen tagit vävningens kultur och vidareutvecklat den genom skapande. Det är min egen definition av kulturskapade.

”Ett annat barn mötte dokumentationen genom att kommentera när vi gjorde pinnvävarna ute ”då var det varmt ute”. På så vis mindes barnet aktiviteten mest genom vädret, något som man kan tolka som att flera sinnen var med då barnet vävde och att utemiljön blev viktig. Många av bilderna som barnen mötte i dokumentationen var inte bilder på saker som de själva gjort, då de barnen inte var intresserade av dokumentationen denna dag. Detta belyser mitt didaktiska materials svaghet; nämligen att många barn mötte erfarenheter av vävning genom mitt material, men utan att jag hann följa upp deras erfarenheter och utmana dem. Som ett barn uttryckte ”vi hann inte göra klart rockringsväven, fröken”. Jag funderar på vad som hade hänt om jag arbetat grupper, hur hade projektet blivit då? Kanske hade rockringsväven blivit färdig, och kanske hade den råda tråden i vävarväskan blivit tydligare.

De barn som fick höra sagan om vävarfågeln fick till exempel fler erfarenheter kring vävning än de barn som bara mötte vävning i form av ”spindelnätsväven”. Här kan jag alltså poängtera att alla barn inte fick samma möjligheter att möta mitt didaktiska material. De fick inte heller samma chanser att färdigställa de projekt de påbörjade, men och andra sidan fick barnen chansen att gruppera sig själva efter intresse, vilket på ett sätt kanske gav ett större inflytande än fasta grupper. Kanske en möjlighet hade varit att skapa en grupp efter intresse och göra färdigt ett projekt innan nästa projekt påbörjades. Här utkristalliserar sig frågan om ett undersökande behöver  ha en färdig produkt som mål. Kanske handlar en estetisk lärprocess snarare om att se lärandet som sker i processen. Då kan en pedagogisk dokumentation om vävning, bli ett finmotorisk lärande kring sax och lim, likväl som en upplevelse av då och nu. Det beror på barnets intresse, och det är upp till pedagogen att se och utmana lärandet i den stunden.” (Ivarsson 2015)

fågeln bredvid sitt bo

För barnet som undersökte sax och lim och på så vis utvecklade sin finmotorik genom att klippa och klistra,  blev till exempel bilderna en möjlighet att skapa en egen historia om vävarfågeln och dess bo. Detta att barnet berättade om fågeln var något som jag aldrig hade kunnat planera i en momentplanering, men som i stunden var ett tydligt exempel på hur barnen själva skapar mening med det som de skapar.

Jag ser dock att det är viktigt att barn får reflektera över det som de gör på förskolan, för att barnens kall få möjlighet att tänka om sitt tänkande och görande . Jag tycker det skall bli spännande att fortsätta att arbeta för  att skapa spännande sätt för barnen att möta det dokumenterade materialet.

Referenser:

Ivarsson, Maja (2015) ”Didaktiskt material, skriftlig inlämning”. Tillgänglig: https://docs.google.com/document/d/1ItDPF7Y4-sV6xXv-WnQd4ITHExgjCfJYMnc9T-pqmIE/edit?usp=sharing

Portfoliomål:
”din planering från fältdagar, ditt genomförande under VFU och ditt efterarbete/uppföljning från fältdagar ska kritiskt granskas och analyseras.”

Publicerat i VFU | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

”Det är ju som att åka slalom”

Imorgon är det sista dagen på min verksamhetsförlagda praktik. Tre veckor har passerat.  Jag tänker på vilka tankar jag hade innan praktiken på hur jag skulle använda min vävarväska på förskolan. Mitt fokus var på att förmedla kulturhistoria, genom att prata om vävningen olika tekniker, att ge barnen många olika erfarenheter av vävning samt att prata om hållbar utveckling. Alla dessa intentioner har på ett sätt genomförts men absolut inte på det sätt som jag hade föreställt mig. Barnens egen lust att undersöka har blivit drivkraften i detta projekt, och det har varit tydligt att upplevelsen av nya material har varit det som intresserat dem mest. Att få använda kroppen i sitt skapande, genom att krypa över och under, samt att utnyttja sina redan erfarna tekniker; som knuten. Även om jag i ett tidigare blogginlägg skrivit om att en vanlig missuppfattning inom vävning är att man måste knyta fast inslagstrådarna, så har jag upptäckt barnens fascination för just knuten. (”fröken, kolla jag kan göra en miniknut”.) Denna fascination har säkert inte blivit mindre av att jag haft med en egentillverkad ”vävarfågel” gjord av tyg. Denna vävarfågel har nämligen en alldeles speciell egenhet, den kan nämligen något som ingen annan fågel kan. den kan knyta knutar, och med hjälp av denna kunskap väver de sina egna bon.

Jag har presenterat vävning på olika vis, med hjälp av inspirationsbilder. Något som vår bildlärare Mats Andersson* också använde när vi hade bildworkshop 1 i våras. Med hjälp av de här bilderna startades några olika projekt: bland annat en rockringsväv och små pinnvävar som var tänkta att bli till ett fågelbo. När ett barn upptäckte principen med ”över och under” sa hen ” Det är ju som att åka slalom”. Där tycker jag att man kan känna vävningen i kroppen. Vi har också använt oss av staketet och vävt under och över hålen i staketet. Men i det fallet handlade det mest om att låsa fast trådar, och knyta. Själva staketet blev också en plats för sammarbete och diskussioner om tillexempel långt, kort och olika färger.

Som jag bloggat om tidigare blev ett av barnens egna vävprojekt, då de surrade trådar över och under för att få ett stort spindelnät också en process, som senare ledde till samtal om återanvändning av material.

I efterhand kan jag dra lärdom av att projektet blev väldigt stort när jag hade med mig en hel väska med olika material och inspirationsbilder. jag tror att det hade varit bättre om jag hade tagit med mig en aktivitet och sedan utvecklat den, än att arbeta med så många olika trådar på en gång. Men jag kan också se en fördel med att ha använt en ”vävarväska” med så många olika idéer: då alla barn har kunnat bli delaktiga när de själva har velat och fått undersöka de saker de funnit intressanta.

Imorgon skall jag avsluta projektet med att ta med mig bilder från barnens process och låta barnen återbesöka sin process med hjälp av den dokumentationen. Detta att lämna tillbaka dokumentationen till barnen, så att de kan vara i den och reflektera kring då och nu  beskriver Palmer (2011) som en pedagogisk dokumentation.

Fotnot

*Mats Andersson Bild workshop 1 Campus Varberg Januari 2015

Portfoliomål:

”Din planering från fältdagar, ditt genomförande under VFU och ditt efterarbete/uppföljning från fältdagar ska kritiskt granskas och analyseras”

Referenser:

Palmer, Anna (2011). Hur blir man matematisk?: att skapa nya relationer till matematik och genus i arbetet med yngre barn. 1. uppl. Stockholm: Liber

det slutgiltiga vävcollaget

Publicerat i VFU | Märkt , , , | Lämna en kommentar

En liten fröken med lång näsa

image Förra veckan fick barnen höra sagan om grannystanhärvan som drömde om att bli något annat, något nytt. Barnen fick efter det bestämma vad vi skulle göra med garnet som blev över.   Det förslag som fick flest röster var att vi skulle göra ”en liten fröken med lång näsa”. När röstningen genomfördes genom handuppräckning, märkte jag att alla barnen inte var delaktiga i aktiviteten. Några barn röstade på flera alternativ och några barn röstade inte alls. Om syftet med aktiviteten var att ge barnen inflytande, uppnådde jag inte mitt mål, för här var det alltså bara en del av barnen som fick vara med och bestämma. Att barn får kunskap om vad det innebär att rösta och förvalta sin röst, är en viktig demokratisk princip. Mattson* beskrev i sin workshop, ett bra verktyg som pedagoger kan använda för att synligöra hur röstning går till. Jag tror att detta hjälpmedel skulle gjort att barnen blev mer delaktiga i röstningsaktiviteten, då barnen kanske hade haft lättare att förhålla sig till sin röst, när den var fysisk i form av en boll. collage.röstning Idag gjorde vi slag i saken. Ståltrådsnätet gjorde entre på förskolan, som hjälpmedel till att bygga ”en liten fröken med lång näsa”. Det kändes viktigt att barnen fick känna tillit till sin egen förmåga i det här projektet och att jag som pedagog inte hade en färdig ide om hur skulpturen skulle bli. Medan skulpturen växte fram under dagen var det många barn som var delaktiga och deltog i den skapande verksamheten. Med hjälp av nätet kunde ytterligare en dimension av vävningen lyftas fram, som ett barn uttryckte det medan han arbetade med skulpturens ena ben ” jag har lärt mig att sy, man måste väva väldigt länge så att benen och armarna sitter fast”. I det här läget hade ordet väva betydelsen av att låsa fast  objekt med hjälp av garnet. Jag har tidigare beskrivit hur Odell (2010) beskriver att vävningens grundelement är just att låsa fast trådar. Undertiden barnen arbetade fick jag se hur skickligt de trädde tråd på nålen, hur de övade sig på att knyta och provade sina ideer kring hur skulpturen skulle bli stadig. Den fick en hjärna av en garnboll, tarmar, och öron. Under arbetets gång var det tydligt att barn som innan inte varit särskilt delaktiga i vävprojekten deltog mera när arbetet var mer fritt och de först kunde observera hur de andra barnen gjorde. På slutet av dagen blev skulpturen en samlingspunkt där barnen sammarbetade genom att dekorera skulpturen  med hår, mustasch, handväska, kikare, hatt och kläder för att den inte skulle vara naken. Undertiden detta skedde utbyttes tankar om skulpturen var en kille eller tjej och frågor om könstillhörighet. Svensson (2009) beskriver hur språkanvändningen under förskoleperioden är väldigt viktig för barns möjlighet till begreppsbildning. Vidare skriver författaren ”Rika upplevelser av olika slag ger mycket att kommunicera om , vilket i sin tur leder till språkutveckling” (Svensson 2009, s. 34). Jag menar att språkanvändningen under skapandet av ”Den lilla fröknen med lång näsa” var hög, då barnen hela tiden hittade nya områden att diskutera kring. En tid har passerat sedan jag började detta blogginlägg, och fler tankar kring den lilla fröknen med lång näsa har väckts. Hens favoritsysselsättningar har kommit fram, och hen har även fått tips från barnen på hur man är en bra fröken. Själva skulpturen har också fått barnen att vilja skapa egna figurer och objekt. Ett barn gjorde en egen robot, och berättade ”min robot har osynlig hud, och äter skräp”. Här kan jag tolka in att barnet kanske har funderat kring själva återvinningen av garnet, som vi använt i tidigare projekt. Det hade varit spännande att undersöka själva begreppet ”skräp” vidare. *Carina Mattson ”Workshop i matematik” Campus Varberg 15-03-19 Portfoliomål: ”Din planering från fältdagar, ditt genomförande under VFU och ditt efterarbete/uppföljning från fältdagar ska kritiskt granskas och analyserasReferenser Björkdahl Ordell, Susanne, Eldholm, Gerd & Hagstrand-Velicu, Kerstin (2010). Lär genom textil: en handbok i att använda textil som pedagogiskt redskap för barns lärande. 1. uppl. [Mölnlycke: Susanne Björkdahl Ordell] Svensson, Ann-Katrin (2009). Barnet, språket och miljön: från ord till mening. 2., omarb. uppl. Lund: Studentlitteratur 

Publicerat i VFU | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att gå vidare

Efter en dag behövde rummet användas till andra saker, och väven hade och vuxit sig så tät att det var svårt att ta sig in i den. Det behövdes en övergång i projektet och väven behövde tas ner. Ett barn föreslog att vi skulle klippa ner dem, och tillsammans med några barn togs den ner på det sättet som föreslagits. Ett annat undersökande tog sin början. När väven togs ner frågade jag vad de tyckte garnet skulle användas till nu. Och det kom fram att en bra ide hade varit att göra något nytt av den. Vilket också sammanfaller med läroplanen för förskolan, och dess beskrivningar om hållbarhetstänk, som jag beskrivit  i ett tidigare inlägg. Garnet packades tillfälligt ner i en påse, och där ligger det nu och väntar på nästa steg.

Under mitt museibesök på världskulturmuseet i Göteborg såg jag en utställning som handlade om normer. ( http://www.varldskulturmuseerna.se/varldskulturmuseet/utstallningar/aktuella-utstallningar/playground1/ )  Där hade de bland annat med olika vardagsföremål och ifrågasatte vad de kunde användas till. På en vägg ha de satt upp bilder några av de vardagsföremålen som var med och bredvid fotot hade de en pratbubbla där det stod ”jag är en kvarn.. men jag drömmer om att vara……”   med hjälp av en whiteboard-penna kunde museibesökarna sedan själva fylla i vad de trodde att kvarnen drömde om att vara. På så vis var de alltså med och formade kvarnen och dess karaktär och ”personlighet”.

På sammavis skulle jag vilja stimulera barnen att bli delaktiga i garnnystanet som nu står på en hylla på förskolan. Detta vill jag göra för att barnens kall bli så delaktiga som möjligt i processen som de startat. I Läroplanen för förskolan står det att ”förskollärare skall ansvara för att alla barn får ett reellt inflytande på arbetssätt och verksamhetens innehåll”. Genom att berätta en saga med garnystanhärvan som huvudperson, som vill undkomma soporna för att medverka till ett hållbarare kretslopp, och sedan avsluta med en tankebubbla där barnen får fylla i ”jag är en garnystanhärva men jag vill bli………” Så får barnen delaktighet i verksamhetens innehåll vad det gäller projektet med garnet, som de själva skapat. När barnen själva får bestämma vilken riktning projektet tar, tänker jag på ett citat av Kennedy (1999) där det beskrivs hur man kan välja vilken pedagog man vill vara. Först motiverar Kennedy (1999, s. 17) ett förhållningssätt som fokuserar det kompetenta barnet som har styrka och vilja att lära sig om livet. Sedan förklaras det motsatta förhållningssättet ”om man väljer att i första hand se barns behov och brister, kräver det en pedagog som hela tiden finns till hands, berättar, förklarar, rättar till, skyddar och håller koll. Det innebär att man som vuxen vet allt, kan allt och måste förmedla det till barnen.” och vidare ”På detta sätt ger man inte barnen möjlighet att tänka själva, ställa egna frågor och använda hela in förmåga, fantasi och kompetens.” För mig är detta citat av yttersta vikt att  hjälpa mig i min process att skapa mig en yrkesroll. Det är viktigt därför att det förklarar varför jag som pedagog skall utmana och lyfta barnen i sitt eget skapande och tänkande istället för att presentera färdiga lösningar.

För att få lite kött på benen vad det gäller textil och hållbar utveckling skall jag utveckla mig genom att se http://www.ur.se/Produkter/184045-kvalitet-hallbart-mode där det beskrivs hur man i sverige bränner gamla kläder medan man i tillexempel holland använder kläderna till att göra nytt garn som kan generera ett par nya hållbara jeans. Denna kunskap vill jag inte skaffa mig för att kunna presentera en färdig lösning för barnen, utan snarare för att kunna utmana deras tänkande genom att ställa frågan: vad gör vi med garnet?

Referenser:

Kennedy, Birgitta (1999). Glasfåglar i molnen: om temaarbete och dokumentation ur en praktikers perspektiv. Stockholm: HLS

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=244

Portfoliomål:

”kursens samtliga ämnesområden, VFU och studiebesök ska synliggöras/dokumenteras och kopplas till några av kursplanens mål samt kurslitteratur/relevant forskning och aktuell läroplan, Lpfö98 (rev.2010) och/eller LGR11″.

Besökta museum: Världskulturmuseet.

kursmål:

”självständigt planera, genomföra, utvärdera och kritiskt reflektera över tematiskt arbete där estetiska lärprocesser är utgångspunkt för att undersöka och bearbeta olika kunskapsområden”

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Studiebesök, VFU | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Barnens eget vävprojekt

barnens egen väv

Det här är vad ett vävnystan kan sätta igång! Från att ha varit ett enda garnnystan som släpades runt över golvet, runt runt, fick det lov att knytas i stolar i ett rum. Sedan växte garnnystanet till ett nät, som blev större ju fler garnnystan och barn som anslöt sig. Så kan det hända när rummen är till för barnen och anpassas efter barnens behov, och barnen ges inflytande över verksamheten!

Under dagen som gick fick jag höra många berättelser om vad nätet kunde vara, berättelser som barnen berättade för mig under tiden de vävde. Jag fick ta del av deras rädslor för vissa insekter, och om hur spindlar kan väva. Jag fick också lära mig av barnen hur man gör en knut, och fick ta del av hur de lärde varandra. Jag fick lyssna på ett mummel av ”under och över” och fick uppleva barnens omsorg om varandra när de använde sina kroppar för att klättra över och under trådar som var både starka och tunna, så att de lätt gick av. I rummet av garnstrådar skedde alltså språkande mellan barnen om barnens egna tankar och känslor. Det skedde övning i rumsuppfattning då barnen fick navigera och förhålla sig till rummet och garnet. Och sammarbete och ett stort skapande skedde som fick lov att växa. Som ett barn uttryckte det ”fröken vet du hur vi gör för att det skall bli stort? Vi bara vävar!” I Förskolans läroplan beskrivs att ”förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar självständighet och tillit till sin egen förmåga”. För mig är det tydligt att barnet utrycker en stolthet över sitt eget skapande, och en tillit till sin förmåga att väva.

Jag fick också erfara hur jag med hjälp av mitt eget intresse för vävning kunde stimulera barnen i sitt undersökande med hjälp av min kunskap om varptråden, vävarfågeln och vävtekniken som jag skrivit om i tidigare blogginlägg, det kändes som att mina momentplaneringar kom till nytta även i det här projektet, för genom dem kunde jag hålla fokus på lärandet som skedde!

Portfoliomål:

”Din planering från fältdagar, ditt genomförande under VFU och ditt efterarbete/uppföljning från fältdagar ska kritiskt granskas och analyseras.”

Referenser:

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket     Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442 (2015-04-17)

 

 

Publicerat i VFU | Märkt , , | Lämna en kommentar